Vem är jag utan min ätstörning?
Precis så kände jag innan jag blev bättre.... "Vem är jag utan min ätstörning?" Vem är jag när jag inte är den där "hälsosamma" och "rediga" tjejen som tränar så flitigt och äter så nyttigt? Det vill då säga "nyttigt" i någon annans ögon. De var inte med mig 24-7, de hörde inte mina tankar, de kände inte min ångest... Måste prestera, måste göra bättre, måste springa fortare, måste äta mindre.
För att inte tala om alla "jag borde inte ha...."-tankar. Man kan ju alltid äta mindre och jogga fortare? Eller förbjuda fler maträtter och göra fler sit-ups? Eller "hon kan ju, då kan jag med". Hata, hata, hata när man peppar varandra.
Vet ni vad de tjejerna som peppar er vill? De vill skapa människor som mår ännu sämre än vad de själva redan gör! De vill inte vara era vänner, en person med ätstörningar är inte kapabel till att ha vänner. Jag vet.
Men man är någon utan sin ätstörning. Det är faktiskt då man blir någon. När man lever ProAna, så är man en i mängden. Man är ProAna-main streem. Man är inte i en gemenskap, men är bara ett strå i stacken. Den du är håller du på avstånd genom att stänga av dina känslor.
Våga känna. Våga erkänna. Du är mänsklig, du har starka sidor, såväl som du har svaga. Ingen är alltid på topp, men ingen är heller alltid dålig. Din skönhet sitter i din utstrålning, men så länge du är missnöjd (och tro mig, det kommer du alltid att vara, en äsperson blir aldrig nöjd) så kväver du den utstrålningen.
Kom ihåg att du är starkare utan.
